Har precis suttit och snyftat mig igenom 70 minuter plågsam dokumentär om tsunamin 2004. Katten undrar varför jag är ledsen och det enda jag kan tänka på är hur starka dessa människor är när de berättar om den dag då de förlorat sin familj. Och alla dessa skrik. Det skär liksom hål. Kan inte ens föreställa mig vilka hål de fortfarande skär i de som var där.
Samma sak gäller när jag ser klipp från 11:e september 2001, förintelsen och sånt. Förstår inte att de som överlever sånt orkar vara friska i huvudet efteråt. Jag blir sjuk i huvudet bara av att se detta på min dator, tryggt hemma i soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar