Poesi

Jag älskar att överraskas av saker jag aldrig skulle kunna tro att jag skulle tycka om. Som till exempel den här fantastiska dikten vår lärare visade upp idag:

Signerad Hugo Ball 1916

Han visade egentligen dikten för att påpeka mängden typsnitt på ett och samma ställe, något som bara det är att bryta mot reglerna. Men jag höll på riktigt på att skratta ihjäl mig när jag började läsa dikten lite mer noga än att bara konstatera att det är låtsasord.

Jag menar, hur kan man INTE skratta så att tårarna sprutar åt "hej tatta gorem" och "schampa wulla wussa ólobo"? Det mest fantastiska är kanske ändå slutet.

ba - umf på er, nu ska jag plugga!

(För övrigt tycker jag att den här dikten symboiliserar ganska bra hur min hjärna känns efter att ha stirrat på plugget halva kvällen)