Tjat om film

Sitter och slåss mentalt med min hemtenta. Är egentligen inne i ett flow och det är väldigt lite kvar, men kommer ändå på mig själv med att hitta på alla möjliga små saker jag borde göra. Dammsuga, torka golv, föna luggen, sätta ut annons på krafs jag vill bli av med, göra smoothie, vattna mina stackars törstande blommor,  smörja in händerna, kamma katten och nu blogga.. the list goes on.

Men det var inte det jag skulle komma till, utan den där filmen jag tjatat om förut: The Great Dictator med Charlie Chaplin. Det är hans avslutningstal jag analyserar till min tenta och det ger mig så klart anledning att kolla igenom talet då och då, och fast jag nyligen sett filmen inte bara en utan två gånger, så är jag lite småsugen att se den igen.

Bäst av allt är att den finns med otroligt bra kvalitet i sin helhet på Youtube! Så kolla nu! Finns mycket fint i den att tänka på även än idag. Tycker i alla fall jag.

Hippie

När jag får välja helt själv (och det får jag ju allt som oftast) så rakar jag mig under armarna. Jag tycker det är najs, att jag svettas mindre och att det är lite fräschare. Men det är vad jag tycker, inte tänker jag så mycket på vad andra gör, så länge de inte trycker sina armhålor i mitt ansikte för det tror jag inte är så trevligt vare sig de är håriga eller inte.

Men så råkade en tjej synas i bild på tv med en orakad armhåla och hela Sverige (nåja) rasade på Facebook över hur äckligt det var. Jag tänker inte skriva så mycket mer om det för det har Hanna Fridén redan gjort så himla bra. Min enda kommentar är: Vem fan bryr sig? Och förresten har jag en kommentar till: Om du har rätt att kommentera hennes armhåla, varför kan inte Hanna kalla dig för apa? Vad är skillnaden? Är det mobbing om det är mot dig men bara åsiktsfrihet om du riktar det mot någon annan?

Ett axplock

Men ja.. kolla in Hannas inlägg vettja. Det sammanfattar den svenska avunden och elakheten ganska fint, och jag måste säga att jag älskar hennes mothugg. Och hur upprörda mobbarna blir när det plötsligt är vänt åt deras håll. Lite mysigt är det, även om jag hoppas att de skäms ett tag och sen faktiskt bättrar sig.

JÄVLA TRÅKIGA MÄNNISKOR

Alltså fy fan vad jag inte tänkte dela den där satans videon om afrikanen som kidnappar barn och gör dem till soldater i Uganda. Jag delar aldrig sånt där som cirkulerar omkring på Facebook och bloggar för det är ju bara trams. Men den här gången gick jag på det. Tydligen var det inte en sån bra grej som man hade tänkt. Okej, jag står för det. Jag kollade inte upp det mer än att jag såg det på så många vänners uppdateringar, personer som är allvarliga. Som jag liksom litar på och inte ifrågasätter.

MEN FÖR I HELVETE sluta klaga på mig som om jag är världens svin som matar organisationer med pengar som om jag hatar barnen i Uganda och bara tänker på mig själv (?). Jag blir så jävla less på att folk ska gnugga saker i ansiktet på en fast de inte är ett dugg bättre själva egentligen, utan bara helt enkelt inte hann med den här gången innan det "kom fram" att det inte var så fint som det framställdes. Nu har varannan jäkel på Facebook delat det där klippet, och den andra halvan uppdaterar om hur HEMSKA människor som delat klippet är.

Jag står för att jag delade klippet naturligtvis, och inte visste bakgrunden. Men jag tänker inte ta nån skit för att jag råkade vara dåligt informerad. Vad ska man göra? Stämma hela jävla facebook? Skit ner er, tråkmånsjävlar.

Sur jävel

Vidriga människor

I oktober förra året åkte den här killen på rejält med spö av en tjur han försökte ta ihjäl. Tjuren stångade honom och hornet spetsade hans ansikte, gick in genom kinden och ut genom vänstra ögonhålan. Killen överlever, blir förlamad i ansiktet och förlorar så klart det där vänstra ögat. Han går i sjukgymnastik, terapi, tränar och så vidare. Men vad gör han med den här upplevelsen? Tänker han till en extra gång och bestämmer sig för att sluta? Tänker han att det kanske inte är värt det? Tänker han kanske på att tjurarna han tar död på genomlever samma sak (mer eller mindre) som han själv gjorde en gång i höstas?

Nej det gör han inte. Han gör comeback, tar död på en ny tjur (se bild) och blir utburen av en jublande publik. I det här bildspelet kan man se själva spetsningen av hans ansikte. Och ärligt talat, även om jag inte vill se honom död, så tycker jag att det fan är rätt åt honom. Jag tycker tjurfäktning är så ruttet att jag inte ens orkar börja diskutera det. Det är bara sjukt.

Den här tjuren slåss inte för att döda en människa, han slåss för sitt eget liv.

Underbart

En av alla bloggar jag läser, Korvasbloggen, skrivs av Korvas pappa Daniel Pernikliski. Han är alltid fyndig i sina skildringar om vardagen med en liten envis unge, men ibland är han verkligen fenomenal. Han berättar att han mött Victoria och Daniel med barnvagn och sen fortsatte hans egen vardag den dagen med en mer än lovligt envis dotter som inte ville gå hem, och tänkte på prinsessan igen:

Haha! Kanske är det bara jag, men det är ju fantastiskt!

Glad att jag lever

Har precis suttit och snyftat mig igenom 70 minuter plågsam dokumentär om tsunamin 2004. Katten undrar varför jag är ledsen och det enda jag kan tänka på är hur starka dessa människor är när de berättar om den dag då de förlorat sin familj. Och alla dessa skrik. Det skär liksom hål. Kan inte ens föreställa mig vilka hål de fortfarande skär i de som var där.







Samma sak gäller när jag ser klipp från 11:e september 2001, förintelsen och sånt. Förstår inte att de som överlever sånt orkar vara friska i huvudet efteråt. Jag blir sjuk i huvudet bara av att se detta på min dator, tryggt hemma i soffan.

Jobb

Jag är så otroligt tacksam för att jag har ett jobb. Ett jobb jag kan jobba litegrann på medan jag pluggar, och som jag sen kan komma tillbaka till när skolan är slut så att jag kan leta efter ett nytt i lugn och ro. Och jag får lön, vilket ju faktiskt är den största behållningen med att arbeta.

Men idag alltså. Vad trött jag var. Sinnessjukt trött. Men det fick inte märkas! Jag håller nämligen precis på att göra min dialogcertifiering, så det var 110% fokus och trevlighet som gällde. Inte för att jag brukar vara otrevlig, men det tär uppenbarligen på krafterna att bli övervakad. Men det är bra. Jag lär mig.

Men för att summera dagen, kvällen, veckan: Jag är trött. Jag går och lägger mig. Bjuder också på något fint att lyssna på som jag återupptäckte i Schulmanshow idag:

Schlagerspektaklet

Jag kan inte ens bestämma mig för om jag älskar eller hatar melodifestivalen och allt jippo och spektakel runtomkring det, men när jag ser sånt här så tänker jag att jag nog hatar melodifestivalen och allt jippo och spektakel runtomkring det.

Det är så konstigt hur man prioriterar i livet. Jag är av åsikten att man alltid har en uppfattning om världen och sin omgivning beroende på sina egna förutsättningar. Därav alla våra "i-landsproblem" som vi gärna gnäller om hela tiden.

Mjölken har surnat, jag har inga kläder att ta på mig, min tv är sönder, jag är överviktig, MITT BREDBAND ÄR PAJ, min katt hårar överallt, jag får så lite studielån per månad, jag orkar inte laga mat, det är långt till pizzerian, bussen går bara en gång i timmen, Ranelid och Sean Banan gick vidare i melodifestivalen, det är så drygt på jobbet just nu, och så vidare i all oändlighet.

Alla de här sakerna är ju problem i sig, hämtade ur mitt liv. Typiska tankar som kan slå mig då och då och mungiporna hänger, stackars mig. Med mina förutsättningar, det liv jag lever, så är detta problem på riktigt. Så klart vet jag att det är små problem, men det är lätt att glömma bort det trots allt.

Jag har det så himla himla bra. Jag hade mjölk som jag glömde dricka upp, jag HAR kläder för alla säsonger att ta på mig, jag har alltid haft en tv och klarar mig alldeles utmärkt utan, jag är överviktig för att jag alltid har haft mat att äta, mitt bredband är inte mitt liv hur arg jag än blir när det tar paus, jag har en katt för att det är mysigt och kan tvätta bort håret i tvättstugan när jag vill, jag får plugga på högskolan utan att betala för det (jag FÅR pengar, och lånar, för att göra det), jag kan promenera och köpa färdigmat om jag är för slö för att tillaga den mat jag har hemma, det GÅR faktiskt en buss då och då som inte kostar en förmögenhet och som tar mig dit jag vill, vem fan bryr sig om Ranelid och Sean Banan egentligen?, jag HAR ETT JOBB som jag får bra betalt för och så himla drygt är det ju inte.

Världsbild. Självinsikt. Verklighetsuppfattning. Jävla spektakel.

Makes me think

Lyssnar som sagt på en hel del podcasts nu, och håller för tillfället på att lyssna ikapp Alex Schulmans program i Radio1 som mig veterligen har lagt ner. Hur som helst! så pratar han och bisittaren Klas (sjukt snygg man, tyvärr gift med Josefin... nånting.. som hade Voxpop förut) om en sajt som heter makesmethink.com och den lockade mig.

Lättgråten som jag är sitter jag och snyftar till både den ena och den andra historien, och det handlar alltså om saker som händer vanliga personer mitt i livet och som får dem att tänka efter. Livsavgörande på något sätt, om än så små händelser. Vissa är säkert fejk, vissa är säkert överdrivna. Men ändå (klicka om ni inte ser myr-skrift):

Och ja, en hel del av historierna på den här sidan får en verkligen att tänka efter. Men det som slår mig är att mååååånga av de här små berättelserna handlar om karma. Och jag gillar det!

Dumburken

Ärligt talat, jag saknar inte min tv så himla mycket alls faktiskt. Det jag verkligen vill se kollar jag i efterhand på nätet. Och vad mycket bra podradio jag lyssnat på de här två veckorna! Och dokumentärer! Just nu vill jag se Charlie Chaplins film The great dictator, efter att ha råkat se ett klipp ur filmen, googlat fram en massa om den och fastnat totalt. Hade tv:n funkat hade det nog gått mig förbi.




Den där Chaplin var inte så väldans förtjust i Hitlers påhitt inte, och det är ju inte jag heller. Verkar onekligen sevärd!

De oförsäkrade

Jag skäms åh jag skäms skäms skäms. Tittar på Dokument inifrån om arbetsskadeförsäkringar. SKÄMS. Det är alltså TVÅ av hundra kvinnor som får rätt till arbetsskadeförsäkring om de inte kunnat specificera EN händelse i sitt arbete som orsakat en skada. Om man haft något specifikt att peka på, är kvinna och ansöker har man en chans på tolv att få det beviljat. Framför allt om man jobbar inom vården. Om man är man och är byggjobbare däremot, har man 50% chans. Nice!

För om man är kvinna och får förslitningsskador kan det enligt Försäkringskassan bero på till exempel något av följande: att man burit tunga matkassar på fel sätt i flera år, att ens barn haft en hjärntumör, att ens make en gång för massor av år sen opererades, att man (flera år EFTER skadans uppkomst) sökt hjälp för barnlöshet eller varför inte typ.. ja.. jag vet inte.. MIN KATT BAJSADE UTANFÖR LÅDAN EN GÅNG, så nu har jag fått en arbetsskada och vill ha pengar mjölkade ur försäkringskassans tunna kassa för att jag njuter av att jobba så lite som möjligt med mina fejkade förslitningsskador och få massa pengar för det. Så tänker nog folk, eller hur? Framför allt de kvinnor (och MÄN) som jobbar dag ut och dag in för låga löner och i långa arbetspass med att ta hand om mig, mina nära och kära, våra gamla, när vi är sjuka och behöver hjälp. GOD BLESS THEM för att de orkar. GOD BLESS THEM för att de jobbar fast de har så satans ont och Försäkringskassan pissar på dem.

Jag kan inte bädda in klippet men alla borde kolla och den som inte tycker detta är förjävligt vill jag inte veta av.

http://svtplay.se/v/2696339/dokument_inifran/dokument_inifran__de_oforsakrade

(Obs, går bara att se fram till 1:a mars)

Pannkakor

Satt och glodde i en amerikansk och nyåterfunnen blogg häromdagen och fann detta:

Dels så ser det ju mysigt ut och så, men framför allt tycker jag att det är otroligt roligt att se en förpackning med "Swedish pancake mix". Vi försöker festa till det med amerikanska pannkakor, och de vill bryta mot mönstret och kör på svenska! Ytterligare ett bevis på att man aldrig är riktigt nöjd, hur bra man än har det. Typ.

Dubbelbottnad, say what?

Vad menar man när man säger att man är dubbelbottnad?

Hur som helst så är det underligt att man på en och samma gång kan känna en så stark ensamhet och sällskapstörst, men samtidigt inte vilja nåt hellre än att bara få vara ifred. Mycket märkligt. Har visst hamnat i en sån där loop när inget spelar nån roll så diskberget växer, kattsanden kryper över golvet och det kan eventuellt vara så att det skapats en liten tvätthög bredvid sängen, bredvid TVÄTTKORGEN.

Imorgon är det jag som rycker upp mig!

Kliff

hahaha

Det är bara genom dimmor som jag går
Det är alltid dagen efter
och nästan alltid lika långt till vår
Inga golv är riktigt plana där jag står
och ingen verkar bry sig riktigt om
hur man i själva verket mår

Så det är bara att gå på som förut
och inte stanna eller se sig om
Ja, det är bara att stå på och se ut
som om man glömt varifrån man kom
Men om det finns en enda gud
som är värd sitt namn
då för han mig i hamn
om jag går på grund
Men om man sjunker har man i och för sig
haft en och annan liten flummig stund

huhuhuhuhuhuhu- Ola Magnell

hiahk

Osympati

Säger man så? Sympati fast tvärtom?

Hur som helst så zappade jag in mitt i ett avsnitt av The amazing race, som brukar kunna vara ganska kul att se då och då, särskilt om man fått nån favorit. Men det är är i slutet av tvligen uppenbarligen, för det är inte så mycket folk kvar. Det tog ungefär två minuter innan jag fick obehagskänslor av det ena paret.



Kisha och Jen. Vilka dårar. 5:10 in i klippet var ungefär där jag kom in. USCH. Dessutom är de fula. Att vara så elak och osympatisk tar en i alla fall inte långt i livet och deras kaxighet är säkert vad som till slut fällde dem, för jag råkar veta att de inte vann tävligen. Rätt åt dem.

Bara i Sverige

Jag kommer ihåg när jag hörde Vikingarnas "Den stora dagen" första gången, för då började jag gråta. Jag var inte på så jättegod fot med min pappa precis då, men om det var något jag blev övertygad om, så var det att hur osams vi än blev så skulle han inte behöva vara ensam när han blev gammal. Det ska inte någon annan behöva heller!

I Europa tar man hand om sina gamla föräldrar på ett helt annat sätt än vi gör i Sverige. Visserligen får många bo hemma och "klara sig själva" längre, men man tar hand om dem. Det känns som att det bara är i Sverige något sånt här kan hända:

En man hittas död av bredbandstekniker efter att ha legat i sin lägenhet i tre år. Räkningarna betalade via autogiro och släktingarna saknade honom uppenbarligen inte. Ja, han HADE släktingar! Samma sak hände med en kvinna som efter 2.5 år hittas död på sin soffa när man skulle byta fönster i lägenheten, och hon hade också sina räkningar dragna med autogiro så allt annat hade rullat på och hon verkade inte ha några nära släktingar. Men vänner då? Grannar?

Det är inte okej. Hur kan man INTE märka när ens släkting eller vän slutar svara eller höra av sig. INTE OKEJ. Därför gillar jag verkligen Röda korsets nya reklamfilmer som jag hoppas skär i bröstet på fler än mig:





Och av detta lär jag mig att: fortsätta höra av mig till mina vänner även när de är 90 år, men först höra av mig till MINA ensamma gamla skruttar och om de inte svarar i telefon på önskvärt sett SÅ ÅKER JAG DIT. Och så ska jag inte betala med autogiro utan skicka mina fakturor till mina barn, hahaha. Nä men allvarligt, vi måste ju ta hand om varandra så vi slipper ligga och ruttna i TRE ÅR innan nån hittar oss, utan att nån ens märkt att vi är borta.

Klicka här för Spotify

Ridå

När något tagit upp det mesta ev ens tankeverksamhet under en längre tid, och så försvinner plötsligt just den delen och man slipper tänka mer på det, då är det som att luften går ur en.

Känner mig helt färdig men samtidigt full av ny energi, en mycket märklig känsla faktiskt. Så nej, jag diskade inte när jag kom hem idag heller. Jag pratade i telefon och spelade wordfeud istället, hur skönt som helst. Sen renskrev jag visserligen anteckningar medan jag satt och bölade till Tre Kronor också, men det är en annan femma så klart.

Nu är det verkligen sovdags och imorgon SKA jag gå upp när klockan ringer FÖRSTA gången, därmed basta!

Spanskt av en fransk

Facebook bjuder på mycket fint och tänkvärt, men också en del hemskheter. Imorse lagom innan jag skulle gå till skolan fastnade jag i ett fotoalbum för en djurrättsorganisation, den ena bilden hemskare än den andra. Man skäms för att vara människa. Skäms för vad de stackars misshandlade djuren måste tänka när de blir inburade, misshandlade och svultna, av människor. USCH!

Los animales son de Dios. La bestialidad es humana.
      - Victor Hugo

Ja.  Ungefär: "Djuren kommer från gud. Bestialiteten är mänsklig". Kunde inte sagt det bättre själv.

Miles to go before I sleep.

He gives his harness bells a shake
To ask if there's some mistake.
The only other sound's the sweep
Of easy wind and downy flake.
The woods are lovely, dark and deep,
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

           - Robert Frost

Rusa huvudstupa

Tiden går så himla fort att jag inte riktigt hinner med alla gånger. Herregud, det var ju typ nyss som jag flyttade hemifrån! Medan tiden rusar hinner man som tur är inte alltid känna efter allting som kanske fattas en, och det tror jag är lite bra. Det är orutinerat av mig att inte komma ihåg vem som sagt eller skrivit detta, men jag kör på ändå:

"We keep running after people who least care about us, why don't we just stop, turn around, and see the ones running behind us?"

Med detta sagt tar jag kväller och gosar ner hela ansiktet i kattens mage framför en fin film, because I'm worth it!