Tant Sandra: Fröjd för örat

Visar inlägg med etikett Fröjd för örat. Visa alla inlägg

Stan är så vacker men också tyst och fjär. Du lärde dig nog aldrig att leva här.

Jobb

Jag är så otroligt tacksam för att jag har ett jobb. Ett jobb jag kan jobba litegrann på medan jag pluggar, och som jag sen kan komma tillbaka till när skolan är slut så att jag kan leta efter ett nytt i lugn och ro. Och jag får lön, vilket ju faktiskt är den största behållningen med att arbeta.

Men idag alltså. Vad trött jag var. Sinnessjukt trött. Men det fick inte märkas! Jag håller nämligen precis på att göra min dialogcertifiering, så det var 110% fokus och trevlighet som gällde. Inte för att jag brukar vara otrevlig, men det tär uppenbarligen på krafterna att bli övervakad. Men det är bra. Jag lär mig.

Men för att summera dagen, kvällen, veckan: Jag är trött. Jag går och lägger mig. Bjuder också på något fint att lyssna på som jag återupptäckte i Schulmanshow idag:

Here is the rainbow i've been prayin' for

Inte för att det regnat nyligen, men jag känner ändå att Jimmy Cliff kan representera solskenet idag.

Klicka!

Arnel Pineda

Vilken röst!

Naturligtvis hörs det inte alls tillräckligt i det här klippet, men jag valde klippet eftersom jag VAR på den här spelningen. Helt sjukt bra. Arnel har en sån pipa att håren ställer sig på huvudet på en.

Sen var det ju verkligen inte så att Steve Perry var ett dugg sämre:

Ola Magnell

Den där låten jag citerade så fint för några inlägg sen, det var den här låten. När jag var kanske 13 år fick jag nåt blandband av pappa med några låtar som sen dess liksom sitter fast. Bland annat denna, med en aningen skrikigare Ola Magnell än på klippet:

Andra låtar på det kasettbandet: Whiskey in the jar med Thin Lizzy, Keep on running med Spencer Davis group, Påtalåten med Ola Magnell, Bad to the bone, Crying med Roy Orbison och nåt mer jag har förträngt. Weird mix, men jag får fortfarande mentala tidsförflyttningar till mitt rum som det såg ut när jag lyssnade på det där bandet.

Kliff

hahaha

Det är bara genom dimmor som jag går
Det är alltid dagen efter
och nästan alltid lika långt till vår
Inga golv är riktigt plana där jag står
och ingen verkar bry sig riktigt om
hur man i själva verket mår

Så det är bara att gå på som förut
och inte stanna eller se sig om
Ja, det är bara att stå på och se ut
som om man glömt varifrån man kom
Men om det finns en enda gud
som är värd sitt namn
då för han mig i hamn
om jag går på grund
Men om man sjunker har man i och för sig
haft en och annan liten flummig stund

huhuhuhuhuhuhu- Ola Magnell

hiahk

Ljuvligt..?

När det stod en varning om att man kan bli ärrad för livet av videon tänkte jag att det var ironiskt, på skämt. Sen kollade jag. Nu får jag inte ut ljudet ur huvudet.

(Nej, det är inga djur som plågas eller olyckor eller sjuka barn, det är bara en brittisk talangjakt)

Lördagmorgon

Som de senaste lördagsmorgnarna orkade jag inte gå upp utan tittade på Hitlåtens historia. Vilka knasiga människor det finns. Sångaren i Flaming Lips till exempel. Ett väldigt bra exempel på knasig.

Men det är en bra låt, på nåt vis. Länge sen jag lyssnade på den så nu har den åkt rakt in i spellistan!

Helgen som gått

Att ha sovmorgon på riktigt var väääldigt välbehövligt och efterlängtat må jag säga. Även om jag inte SOV överdrivet länge så låg vi kvar och drog oss i flera timmar, jag och katten. Sen fick jag hjälp att få ordning på förrådet så nu är det låst igen.

Det är inte bara jag som uppskattar att ha sovmorgon

Men sen! Sen fick jag efterlängtad besök av Nicklas och Emelie. Vi åt varsitt kulinariskt mästerverk till lunch på McDonalds och sen knäckte vi Lejonkungen 3D på bio. Underbart!

Mäktigt!

Jag har nog sett Lejonkungen 100 gånger men att få se den på bio var nog det som gjorde hela upplevelsen top notch. Att det var i 3D var inte alls det som gjorde det mäktigt, utan snarare just biokänslan och det fantastiska LJUDET. För musiken i Lejonkungen är verkligen kunglig. Det var gåshud och tårar i ögonvrån vid mer än ett tillfälle kan jag säga.